Kanske var det aldrig sant
Du kanske inte var mer än en dröm
Vi kanske aldrig hade varandra
Jag kanske aldrig träffade dig

En enda stor, lång och härlig fantasi
Som jag önskade aldrig skulle ta slut
Tog slut då jag var som mest beroende av dig
Då du blev min nödvändighet

Nu kan jag inte sova på nätterna
Inte heller kan jag tänka klart
Endast en tanke fyller mig
Tillsammans med saknaden

Samt en tveksamhet om mig själv
Jag läser ditt namn
Kysser din bild
Men jag kan inte längre höra dig

Sanningen sjunker in som en sten
Mitt bröst blir skadat och förstört
Tårarna smakar salt
Du finns överallt, men samtidigt inte någonstans

Inom mig växer en förtvivlan
Ibland gror den tills den har spridit sig överallt
Smärtan
Ett hindrat andetag som har tappat sin innebörd

Varje kväll blir det så tydligt
Då kommer allt tillbaka
Drömmen som bara var ett besök i paradiset
Gråten som aldrig fanns förr

Människan som jag trodde att jag var är begraven
Hon är begraven i sin egen aska
Inte längre bryr hon sig
För hon vet att allting har ett slut