Sytrådstunna blodkärl slingrar sig längst med armarna
lätt krökta fingrar knäppta i höjd med mellangärdet
där det ibland sägs att själen bor
den har lämnat för här är tomt och stilla.

En vit lätt gulaktig hy
kroppen tung men ändå liten
sovande ögon upplevs större
tidigare mörkbruna och alltid fulla med liv.

Undrar om det finns något blod i de ringlande kärlen
om evigheten finns där bortom ögonlocken
om jag fanns där bland de sista tankarna
eller om längtan att ge sig av var starkare
efter allt hopp som raserades bit för bit.

Var det utan mening vi kämpade?

Döden har hela tiden stått på glänt
som rädsla och lättnad
rädsla för ensamhet.

Vilken resa vi haft
25 år var vad vi fick
glöm rättvisa och orättvisa
för smärtan är borta
nu är det dags att färdas vidare.

Smeker din hud
viskar några ord
när jag lämnar rummet flyttas du
vidare till minnen
där lever du nu.