Jag trodde att jag var redo
men allting var fortfarande inte accepterat
tårarna rinner även om jag desperat försöker att kväva dem
de talar om hur det brukade vara
i allt för många år
och hoppet om att aldrig mer behöva känna så igen

ikväll så känner jag det
det gör så ont
att alla mina tankar skapar kaos
smärtan kommer tillbaka
för att lägga sig som en klump i mitt bröst
och jag vet inte riktigt vad jag egentligen känner

det är som att vara rastlös
vandra fram och tillbaka utan att riktigt veta
vad som är rätt
det finns två sidor som talar lika starkt
när man är svag så är det svårt att veta vilken som är rätt
men det är viktigt att inte falla tillbaka
för att åter igen klampa i gamla spår

känslan kommer att försvinna
det gäller bara att stå ut
genom smärta och gråt
och komma ihåg
att det förflutna är förbi.