Vissa blir aldrig galna. Vilket hemskt liv dom måste leva. Varje morgon klockan 5 vaknar dom som vanligt och motvilligt hoppar in i duschen. Färdigduschad ställer dom sig framför spegeln i vanlig ordning, kammar sitt trista gråa hår bakåt och kladdar i diverse stylingprodukter. Backåtslickat, slemmigt och platt. Precis så som de flesta av dom förmodligen också är som personer. Borstar tänderna och lägger sen på sitt äckligt falska leende i vanlig ordning. Väl ute i köket så stressäter dom sin typiska frukost i vanlig ordning. Två rostade mackor med sockerfri apelsinmarmelad och minst tre koppar svart kaffe utan socker likaså. Pussar sin feta fru på pannan och säger ett fattigt hejdå till sina tre dysfynktionella skitungar som sitter med tårarna i halsgropen för att pappa aldrig är hemma, också det i vanlig ordning.

På väg ut till sin 10 nånting år gamla sketna Volvo kombi trampar dom, i vanlig ordning, i hundskit som deras högst understimulerade labrador så stolt bajsade ut kvällen innan bara för att dom inte orkade promenera längre än utanför dörren. Efter några väl valda svordomar och snabbt skobyte sätter dom sig äntligen i bilen, kör iväg för att köa ihärdigt i 40-50 minuter innan dom anländer till sina avskyvärda "7 till 17"-jobb i vanlig ordning.

Hur i helvete orkar dom? Det kan man fråga sig. Och ändå har dom mage, ja "dom normala" alltså, att kalla oss för social svikt. Skrattretande hur denna massidiotism har våldtagit och skändat vårt I-landssamhälle.

Väl framme vid jobbet parkerar dom på sina vanliga parkeringsplatser och det tar inte lång tid innan samma gamla vanliga menlösa ansikten uppenbarar sig.
- Hey Jim, fick höra ifrån grabbarna på kontoret att du stängde sista affären igår och fick bonusen.
- Det vet du Steve. Har ju barn där hemma, man måste ligga i.
- Givetvis, men du förtjänade den verkligen.
Säger Steve med ett påklistrat leende. Egentligen ville han såklart ha den själv.
- Tack så mycket, man gör vad man kan.
Säger Jim med samma falska leende han också. Allt han kunde tänka på va att han ville hoppa ifrån elfte våningen, skjuta ett kontorsbordet genom rutan och bara hoppa. Fyfaan vad jag hatar den mannen och detta äckliga jävla jobb, tänker han.
- Ja man gör ju det, men vi ses senare Jim.
- Förhoppningsvis inte... Steve.
Mumlar Jim medan Steve går vidare.

I vanlig ordning går Jim och sätter sig vid sitt skrivbord på arbetsplats 67. Suckandes faller han ner i stolen och tar upp sin gamla vanliga portfölj som han haft dom senaste 20 åren. Tar fram några papper, plockar upp telefonen och betar av första namnet som står högst upp i listan. Signalerna går och Jim känner redan nu, fast det är första samtalet, hur lång dagen kommer bli. Sju långa toner senare svarar en ganska krasslig men på något sätt förförisk röst;
- Mm, Janice.
- Ja Godmorgon, mitt namn är James Monroe och ringer ifrån *pip*, har du möjligtvis en minut att låna ut?
- James darling, jag har flera för en sån sexig röst som din.
Säger hon upprymt.
Janice hade inte fått kuk sen 4:e april-friandet. Det va förvisso igår. Hon är ett riktigt tjackluder, dock med förmåner. Män tycktes dra sig till denna underliga och kåta varelse. Precis som myggor drar sig till ljus. Man hade säkerligen inte tvekat en sekund på att smeka den där härligt förfallna kroppen, kysst henne längs med hennes hals, tagit av henne kläderna och sugit på hennes bröst som om man vore en nyfödd bebis. Vandrat ner med tungan, slickande längs magen ända ner till hennes böljande kåtberg. Gett bäret vad det tålde tills hon darrar i hela kroppen i en enda lång och härlig sprutorgasm. Oj, Förlåt. Vi pratar ju faktiskt om Jim nu. Sååå? Vart va jag? Just det. Jim.

Timmarna gick och kund efter kund, samtal efter samtal betades av för fullt i vanlig ordning. Själv hade man garanterat tröttnat för längesen och med all säkerhet hoppat för längesen. Men Jim hade ju trots allt sina barn att tänka på. Mr James Monroe, maskinens egna lilla vardagsslav. Kanske svårt att tro men han va faktiskt min bästa vän en gång i tiden.
Åh Jim, vart tog du vägen egentligen?