De satt mitt emot. Mellan sig
en sträckt kvalitetsduk vit.

hennes liv en saga. Den ligger
alltid just i mellanrummet mellan
kamp och skönaste av lyx.

Rädslan får inte vinna. Det var
som om hela livet satt på denna
kvist.

om livets poesi är dagbok och intet
mer skulle hon dag ut och dag in
beskriva sin dåtid utifrån nutid

Klockan 22.00 infinner hon sig
sjunker ned på barstolen. Han
bredvid. Fjäskar lite nyrikt trots
sitt hjärtas socialism. Hemkommen
från golfresa i Thailand. De hade
tjafsat lätt om just det där. Hennes
humor slipats av den sida hon döpt
till kampen. Överlevaren i hennes
själv. Den uppbragde västerlänningens
ilska över koreaner som inte behandlade
sina caddies rätt. Den gick bara inte att
lämna i sin egen rätt.

Han då hennes enda röda tråd. Idag
ser hon hellre livet underifrån. Allt
hon gör jämförs med hans. Hans
besvikelse över att inte få 900 spänn
i timmen. Hans oförmåga att se livet
ur kvinnans. Fast han är god. Vit man
och en riktig socialist.

När han är lurad har han råd att
anställa advokat som ser över
avtalet. Gör krokig verklighet till
något de själva betraktar som mer
rakt.


Jaa. Hon vet inte. Hon hade kunnat
stannat. Fött de två barnen. Inte
trilskats. Gjort livets orättvisa till
sin. Halvtid och tid för sitt egna
liv. Men vilket.


Vilket är en kvinnas liv.


Vara tacksam för att snedfördelning
kan skvätta även på henne via
honom


Via mannen. Hon kommer aldrig sakna
känslan av beroende.

Friheten att sitta i egen bil och
se sitt liv som det faktiskt är.

Höra kvinnors rädsla. Deras drömmar.

Leda dem till en plats där drömmar
inte gömt sig under andras.