det fanns något befriande i dessa
stycken snodda från en
hylla på ett café


Orden som lösryckt dras ur stycket
lyder

" hon hade inte velat tänka. Deras
blygdläppar omslöt samma kuk
fast i olika tidsålder. Som om
deras fittor blev densamme,
befruktade till samma kronblad,

Hon som älskat var den som
tvingats lämna. Den som älskar
står inte ut med detta delande

Insikten om kukens obekymrade
sammanblandning tvingar
sammanblandningen till
separation. En dag såg hon den
Andres ljust rosa öppning. Utanför sin
egna. Då var han redan skild."