Så drivs vi mot gryningen
vi vilsna själar i natten
vår resa på blinda vägar
genom igenväxta snår

Våra sömnlösa stunder
genom mardrömmens rike
svartkonst på väggarna
kring otydliga skuggor

Så drivs vi genom sekel
mot en meningslöshet
en resa utan destination
i underjordens skräck

Vi lyssnar till sorlet
från bullriga maskiner
vid lägereldarnas
glödande fattigdom

Så drivs vi genom korridorer
till vita sjukhusväggar
där den kvävda ångesten
är de enda vännerna

De sorlande snäckorna
spelar upp sin teater
och den glömda stranden
roar alltid sin publik

Så drivs vi mot skymningen
vi vilsna själar i ljuset
långt bortom sanningen
väntar liemannens fruktan

Våra taggiga ros rabatter
rinner av rödaste blod
än en gång fångas ljuset
till ett ångestladdat mörker