De möttes en vårdag en sådan
dag när gruset for i virvlar
över stan när solen kröp längs
hoppet stark

när hon var glad

Mössan den var av och blygseln
trängs med fnittret

kärleken log skavt

tårna spretar ingen ger sig av


fast bägge vet att livet kvävts

allt som varit dem har sprungit
gett sig av


när kramen värmt och kroppen
stannat av


när minnet hugger brister
kallt och klart


hukar bakom hörnet

stirrar samma Gud med bön
om allt som var


Tårar strilar


kärleken är kvar


den lever i oss människa


den gjort oss till de själar
livet klarat av

en liten stund öppnade sig

himlen


tiden blundade för vinden

vi står kvar. Bedjandets försvar


människan är här och hon är


alltid kär i pojken som klev in

och trodde han var min