kotorna brast och viljan
föll hårt nedför marmortrappan

intet tog emot

intet skyddade

du skulle inte ha. Ingen nåd hördes
på den upptrampade gatan
enformigt utlagd

vanan hånade besluten
varje dag

morden dansade i upprepningens
ögonvitor och hämnden slogs
med det allt mer trötta samvetet


hon var bortom människan

ett djur inte ens en skada

bortom form och säkerligen
även ljud