-

Det är min hund.

Min hund som jag haft så länge, blir tolv år till sommaren. Så länge har jag haft henne.

Om nätterna vill hon alltid sova i min säng tätt intill och med tiden har jag vant mig vid hennes snarkningar.

 Så overkliga ibland.

 Be mig inte förklara, jag kan inte.

I går natt hade jag henne som alltid hos mig (tätt intill), andetagen blandande sig med mina, nosen kall.

Plötsligt ett kort gläfs – följt av en rosslande suck.

 (Min hund förstås)

 Be mig inte förklara … men där fanns ord, riktiga ord, inuti gläfset. På engelska.

Så möttes våra blickar i dunklet, min hunds och min.

 ”Vet vem du är, lilla dumma matte”, läste jag i min hunds blick.

Ville inte bli betraktad på det viset – lade mig därför på andra sidan, så långt bort från min hund jag kunde.

Blundade hårt och försökte somna.

Men strax, kanske efter någon minut, ett nytt gläfs. Därefter svaga viskningar som växte sig allt starkare, från basen till diskanten.

(Fram och åter – bas, diskant. Även alt och baryton. Alla en rösts schatteringar).

Be mig inte förklara, jag kan inte.

Avlägset ifrån – ändå nära – hördes min hund på nytt, den här gången med ren Oxfordaccent:

"Mylittlemistress, youlittlefool.

Youdon´tknowyetbutsoonyouwill ...".

Därefter inte ett ljud.

Länge låg jag orörlig och stirrade in i väggen – vågade inte vända mig om – mot min hund.

Hoppades att hon låg med huvudet på kudden nu med tassarna i kors, att hon sov ... som en hund.

Min hund sov inte. Däremot tog hon ett skutt ner på golvet. Hon tassade ner för trappan och jag hörde henne skratta.