Över den tysta natten hängde
dagen i ett snöre. Trädens grenar
sträckte sig efter
den dinglande änden

dess pendlande rörelser höll
livets strävan i ett Paralyserande
tillstånd

som om syftet var att hålla begären
efter liv i ett vilsamt uppehållande


Och hon och han var separerade.

Hon förstod aldrig varför människan
ständigt drog i det som synes över


och hon var inte ens autistisk


hon var en prövande dimma av
strävsamheten

ett aldrig slocknande hopp