kvar i lådan låg livets minnen
skavda brev orörda genom
ett halvt människoliv

han frågade inte längre träden
om råd och bäckens skum
blev inte längre trådar till en
längtan gömd

symboliken hängde död, i
dess mest
levande träd,

Svordomarnas utgjutelser hade
redan kastats över de mest
sköna formerna, över liljor och
blåklockor
de vars skott bringat hjärtats
slag till rusning


var nu minne blott



Liv låg nedgrävt och
inte ens det sköna eftertraktade
fick inälvorna att skrika efter
orättvisan


Så hängde vissna grenar i det
levande levda