Faan vad han skrek. I livets väntrum
hade skriken fortplantat sig i rummets
alla hörn. Hon hade redan kräkts över
kökets diskbänk och redan låtsats
så många orgasmer att döden visslade
efter livets sista verser. Och trots det
älskade hon. Pojken bakom skammen
och soldaten i den vinglande gången.
Älskade med migränens värk på högsta
nivå och lämnade alltid morgondagen
till ett hopp som aldrig lagt sig.


Hans enformiga röst och samma jävla
mening. På repeat inställd. Hade vågat.
Mod i konflikt var en gren hon blivit
mästare på. Hans förbannade förlåt och
charmen efteråt. Dysfunktionen genom
arbetad och intellektualiserad. Trots det
mitt i smeten.

Hon visste att han låg som honung
om hon bara beslutade sig.

Han skulle trä vilket skräp som helst
över fingret om hon bara gick med
på en sak. Den lilla detaljen som
gnisslade i huvudet. Den lilla detaljen
alla hot handlade om. Det finns morsor
överallt som skulle bygga. Men inte du
din otacksamma stolta borgarfitta.


Deras kamp långdragen och i grunden
gäspande tröttsam.

Morsor fanns. Guden existerade.

Hennes tog hand om lugnet åt henne.


Vem som helst tänkte hon.


Kärleken en uppdiktad diktator för
dysfunktionens barn

Äh vad faan. Vi är på samma linje
bara olika grader av levd prostitution


Spyan den sista aldrig glömma


den hade klumpar av ett foster
ett litet sprattlande liv i sig


en familj och en bild av en framtid.


I spyan låg hans djävul täckt av
allt hon skulle sparka sig loss ur


om så krävdes år av fortsatt övning