mossa i näsan

Fuktens trådar invid lyckans
minne

drar och spretar. min sorg blev
starkaste lycka. Tänk att
klarade att älska

du som inget värde gav

även i förälskelsens kvittrande
morgon bjöd oron kroppen
missljud

Sakta sakta töjer sanningen ut
livets duk

den ligger utsträckt enkel


älskade dig aldrig. Hur enkel
sanning ligger vävd i livets
tålmodigaste hinna


du min viktigaste punkt


att urskilja. En punkt att frånträda


genomskåda. Med penseldrag av
de mest lättsamma strykningar


din själ förblir en svart gåta


min viktigaste fiende. Vän.