"Du är en kroniker"
sa dom
och i deras papper
skulle jag alltid vara sjuk.

Jag hade hoppats på en lösning
ett snabbt svar
en magisk formel
ett snabbt slag.

Men istället
fastnade jag
i en kanon
som skjuts iväg när som helst
men aldrig på riktigt
utan det är bara en
väntan
på en nedräkning
som aldrig tar slut.

Dom sa
att risken borde vara mindre
om vi släpper hem dig nu.
Dom sa
att du kommer alltid vara sjuk
din nedräkning börjar nu.
Dom sa
att är någonting konstant
behöver man inte oroa sig.

Jag ville säga
att är det konstant
så vill jag inte vara med mer.
Är det konstant
finns väl ingen mening
med att försöka få det att ta slut
på något annat sätt.

Men jag svarade
bara med tystnad.

För orden tog slut
när jag dömdes till
evig hånfullhet
mot mig själv.

Orden tog slut
när jag förstod
hur det måste sluta.
Orden tog slut
och jag vill inte prata mer
jag vill inte försöka
hitta en lösning

på något som inte ens går
att lösa.