I

under vattnet går de döda
de bär sina liv
på krökta ryggar

förut kunde jag svära på att jag aldrig skulle
försöka närma mig en annan människa
på samma sätt igen

jag gör om misstagen
gräver mina händer
in i andra människors kött
som hade jag där att göra

munkavlen blöts ned
av saliven

varje gång jag går förbi
en skog
minns jag
hur det vita en gång fanns
som en verklighet
mellan träden

färdas vi åt alla håll samtidigt
vem ruvar
den här natten
i blåa svultna rörelser
omfånget går inte att
förstå

när hundarna kommer springandes
står du och jag
med fötterna lindade
i träden
det är ingen som har sagt något annat
om framtiden

en vit saknad är också
en saknad
inga brev kan förklara med vilken sorg
jag tillät dig lämna mig

hur det förvandlade mig
till någon
jag aldrig ville bli

nu är gråten annorlunda
den tar mig inte lika långt
in i tunnelseendet
nu kopplas vridningen på
inuti magen
som en kvarn

det här är vad jag har att säga
att det vita aldrig var menat att falla som en slöja
över min kropp

sanningen om mig själv
har aldrig funnits i mina ögon

ljuset kommer inte inifrån
hur skulle det kunna

jag svartnar av orden
som insekter
krälar de ur munnen

det infallsrika skrattet
alla mödrar jag föreställt mig

munnens sista önskan
om att försonas med det vita
som en gång släpptes lös
i bröstet och klappade takten
till de innehållslösa stegen

ett stillsamt vakuum
av tid och obegränsade möjligheter
till framtid
men att inte veta
vilken av hjärnhalvorna
som egentligen fungerar

jag vet inte var jag ska börja
vem som ska föreställa min röst
hur jag ska förklara mig
för någon annan
som aldrig varit i det vita stilla rummet
som aldrig gapat i en evighet
utan att få ett enda ord
ut ur

rummets fönster talar nu
mina tömda knän

jag spricker någonstans
det som lindrats slår tillbaka

någon vrider mina pannor
släpper lös mina lågor
gör mig varm i hela omloppen
det ljusa träder i kraft
och försvinner
det ljusa träder i kraft
och försvinner



II

läpparnas ansikte
jag har aldrig varit här

de döda famlar efter en botten

de döda ryter åt oss som lever
längre än vad vi tål

i vattnet finns inga bördor
det ljusa lindar sig runt pannan och suger in
alla omloppsbanor alla sansade
krafter

in i den majestätiska kroppen

ligger och lurar
som en räv
bakom varje
enskild buske

det här är något annat, något ljusare

att snart ska något komma
som inte går att uttala
snart svetsas vi samman
till en osynlig enhet
utan kroppstrådar

visa mig inte ditt kön
det har inte här att göra

lekarna vi lekte
stormen vi lät komma
havslukten som brände
i våra näsborrar

när du har din väska
över axeln och när du säger att nu
går jag

smärtan som slår an
i ryggraden

det vita kommer som en chock
i morgonspegeln
som om jag aldrig tidigare
har varit seende
fördämningen mot andra tider, en annan människas historia
där jag deltagit

det ska svida för det har vi lärt oss
det ska brytas och spricka och såras
ingenting som känns
är farligt

himlen svidar om till en annan färg och livet
flåsar i nacken

lapptäcket i ugnen och alla lampor på
lugnet rotar sig i bäckenet

en självklar morgon
träder in
våra felfria läppar och variga utrymmen

när jag var liten sjöng jag i duschen
varje gång
ingen lyssnade men ingen slog heller av
hörseln

nu måste vattnet gå att se igenom
för annars låter vi de döda
finnas för sig själva
i världen

att du aldrig kommer tillbaka
hur ska jag bära det

mina kroppstrådar hänger på tork
ute på balkongen
jag vågar inte gå ut
för att trä dem in i mig
vet inte hur jag kommer att fungera
med kroppen i kroppen

hjärtat är en kammare
här finns inga skilda delar
vi ska samsas om platsen
dela med oss av våra
artärer och vener så att alla
vi känner
kan leva vidare

det vita i ditt öga när du ler och säger att
allt ordnar sig

som om döda kunde tala

som om det vita kunde skina såsom vitt skiner

skrattet inifrån som väller fram
på alldeles fel plats
i tillvaron

det här skulle kunna vara en version
av livet
men ingenting är skapat
för att det var meningen
det tafatta handslaget
varför var jag inte ens påtänkt

allt kommer att handla om samma sak

mina nervösa gester
det ofullbordade leendet
jag får människor att lämna mig
innan jag ens har lärt känna dem

hur ska jag någonsin våga tillåta
det ljusa
att vrida om hjärtat
till en funktionell nivå

jag vet bara
att jag skulle sluta finnas då
jag skulle inte känna igen mig själv
i spegeln

och du skulle gå ändå
med dina skor och din väska
och ryggraden skulle värka
tills jag var tvungen
att lägga mig själv åt sidan

jag förstår hur de ljusa kropparna färdas
in och ut ur mig
hur jag knuffas och stöter bort
för att slippa se
min egen kapacitet

jag förstår vad jag gör med mig själv
och hur det aldrig slutar

vad det gör med andra
runtomkring mig
hur det står handlingsförlamade
och utan aning om hur de kan hjälpa

rädslan i insikten
de kan inte hjälpa

jag står själv för det vita i mitt liv
jag måste såras för att orka överleva

det finns inget vackert
i att leva ett lugnt liv

det har aldrig intresserat mig

något annat, något ljusare
ska komma

hur ska jag ta emot det

med bara händerna eller med
min finaste dräkt någonsin

hur ska jag bete mig
inför det som är alldeles oskyldigt

var ska det ljusa ta vägen
när jag vänder det ryggen



III

jag klipper håret när ingen ser på
det har gått flera månader sedan jag
lät någon träda in i min hall
jag har glömt hur man pratar
med ett språk som andra förstår

jag har ingen aning om hur en gäst ska tas emot
som också är en vän
eller älskare

lavendelöppning

du kan inte finnas
kanske har du aldrig heller
funnits

varför är jag påslagen
hur kan jag höra
läpparna vandra iväg
till andra trakter

mina fördämningar brister
när händerna kupas om brösten
som vore jag behövande igen

det finns en historia om en pojke som vandrade en hel natt genom en stad utan kläder och han lät alla som var ute stirra på honom och han sjöng på en visa som hans mor som övergivit honom sjöng då han låg i hennes mage

jag kan vara den pojken

jag kan vara ljuset i andras ögon som inte släpps fri förrän något verkligt omvälvande händer i deras liv som får dem att se sin historia i ett helt annat sken

mitt oförlösta skratt och all vithet
det innehåller

min ensamhet kryper som kackerlackor
innanför rygghuden

det kliar i sängen och i duschen och jag sjunger förbjudna låtar

när jag berättar att jag inte har något att säga
menar jag just det

människorna lever sina liv i sina liv

de döda vakar under den spruckna isen och jag har inget
att mata dem med

att något ljusare ska komma
och svepa över mig
som en tung andedräkt
som lovar gott

fridens nacke
jag biter den blodig

jag vill finnas kvar i det tysta
som varken kväver mig eller rår om mig
det finns en uppriktighet i tystnaden
som jag kan förlika mig med

mina leenden finns bevarade
i en liten låda
som jag inte har tillträde till

jag står inte ut med den tanken

natten slår av och på våra ansikten
det kraftiga mörkret är enkelt att ta sig igenom
vetskapen om att det tar slut
att gräset fortsätter att växa uppåt

när livet slår över i vitt
behöver kroppen
trä av sig lager efter lager av bränd hud
av trasiga kroppstrådar

ansiktet bär en fåra
som ingen kan förklara
var den uppstått

det vita lägger sig i den fåran
som ett löfte
om att döden står utanför