döm mig inte se mig

inte möjligt kved det kloka

gömd under individualismens
tidevarv

under individuella löner tittar de
fram. Väser de om kollektivet

Han tog sin ådriga underarm
lätt placerad över hennes höfters
rundade kant


Kvinna. Man. I ett individuellt
av konsten outvecklat land

skriker vi oss hesa

lyckan smeker med försiktighetens
kroppsdel

det förgörande vrider våldet


balansen tar vid där det känns


där kärlek bränns


Hon älskade men älskar än


det som ännu inte hänt