Står jag där, längst bort i vintergatans mest gömda skrymsle.

Sitter hon på gatan i februari med min uppgivenhet i sina ögon. Sätter jag mig bredvid henne, lutar mig mot henne, hemma igen. Ser vi världen passera förbi, tusentals ben som inte ser oss. Faller inga penningar över oss, bara en nordvästlig vind. Viskar min själ till henne om platser jag bara sett flimra förbi.

Reser jag mig igen, stryker henne över kinden och jag kan inte låta bli att gå vidare. Lämnar jag henne där med min själ, blödande. Jag kan aldrig bli något mer än hon.

Verkar den så bekant dörren, just där i vintergatan mest gömda skrymsle. hur min hand tvekar, allt jag längre inte är. Står jag i tveksamhetens värld. Har jag inget kvar att säga någon. Bara tystnad och jag vet inte ens var den kom ifrån.

Sägs det att i evighetens ljus får vi alla svar, men vi pratar aldrig om hur det är att leva med evighetens svar i en värld där ingen frågar någonting. Återstår fragment av den jag ville vara. Vilar min hand på ett dörrvred.

Bor det en sorg i mig som aldrig kommer att få ett avslut i detta livet. Och jag vet inte varför stjärnorna valde mig till sin förtrogna, kan vara så att de tusentals timmar jag stirrat mot ett nattsvart glittrande hav bär sina egna svar. Om det vet jag egentligen inget.

Satt jag bara med henne en dag i februari, såg tusentals ben svepa förbi och hur jag önskade att hoppet i mig aldrig skulle dö ut. Fast jag visste så mycket mer. Syns jag inte mer och hoppet lät mig tro. På något mer. Vrider jag om handtaget.

Står jag där, längst bort i vintergatans mest gömda skrymsle, och jag är inte ensam.