Jag brukar se folk i ögonen
och scanna av den jag möter.
Se efter om det finns någon
som vill spräcka bubblan
och krocka med mig.
Som vill mäta mina pupiller
och slå ett trumsolo på min dag.

Ibland blir någon rädd,
som killen med de långa stegen.
Solen sken och mina ögon med,
på gångstigen kom han,
en åskladdad katapult med
jag-har-bråttom-ögon.
Sådana som luktar spänning.
Fokus på blixtrande gluggar
från lagom tjocka ögonfransar
och alldeles för stor mössa,
och jag fick en blick,
en fyra hundradelar lång,
hastigare än ett ögonblink.
Men det kan kosta guld
om det gäller störtlopp.
Killen med de långa stegen
blev nog förskräckt
drog undan blicken
och vägrade dela med sig
av en kvadratmillimeter själ.
Men jag är en sådan som brukar
se människor i ögonen.

Man kan se varandra
utan ögonkontakt, säger du.
Mmm säger jag.
Som när jag blinkar
höger-vänster-höger
efter omkörningen på E4:an,
och långtradarchauffören
ljustutar tillbaka.
Det måste vara
att se varandra
utan ögonkontakt.
Men jag är en sådan som vill
se människor i ögonen.

Ibland, när jag flyr,
spänner på mig skidorna
och rusar upp för fjället,
möter jag en och annan
tant med skidor och hund
och rimfrost i leendet.
Tänker att i inlandet
är människor som räddast
för sådana som vill se ögon.
Hejdas av ett piggt hej
och plir i ögon.
Ett ”vad fint väder det är”
och ”bra glid under skidorna”.
Min själs iskristaller vaknar
och smälter.
Jag är en sådan som
ser människor i ögonen.