En dag som alla andra.


Fönsterplatsen
inringad av det syrligt varma. Bilarnas
avbrutna rader invid varandra. De svarta
bönornas doft av mänsklig
vana. Dofter blandade av könsdoft och
bomull.
Hennes franska öar.

Längtan efter
körsbärstonen. En julklapp hon vetat skulle
ta för många dagar. De var visserligen pensionärer
nu. Hon tillät sig som alltid drömma.
Tidigare rikedomen stuckit
till. Miljonärsdottern med magvärken.
Göra sig värdig.

inte nu.

Nu över. Som en sorglig stig att betrakta
sedd över axeln. Någon ska
betala. Allt detta offrande. Saknaden
av skalor. Just så. Skalor att mäta kvinnors
anpassning. Silvret i en låda. Två par bestick varje
år. Inrättad i en tillvaro de aldrig kunnat drömma
fram. I hennes eget kök. Inte i den stora drömmens.
Hon hade stått på inoljade tiljor
annars. Vaggat lillen i det lilla utvalda rummet
med tapeter från vårt svenska arv.

Du ville inte ha vita knutar.
De kulturbärande psykoterapeuterna.
Lät så lätt. Hon undrade faktiskt
ännu om det fanns en plats på himlen
någonstans där ordens lätthet bringar
ordning likt en skala.




Silvret tynar bort av glömskan.


Hon vet att guden inte svarar. Att
huset som hon byggde var ett misstag.

Att väggar tjocka gömmer bristningar
hon inte lyckats täcka.

Det fanns en eld den junidag
hon ändrade sitt öde. Lämnade man,
tre katter gråa. I nybyggt hus.


hon 26 och han 29. En sol hade
plockats ned från himlen. Inte ens
det kunde han skydda henne ifrån.