Nu flödar prosan vänner. I ett skal
av dikt planar det högt flyende
ned inför landning. Prosan breder
sina klara vingar över grönklätt fält.

Igår tog hon bil för middag till en
svensk stad. Den närmaste. I hennes
fall stämde det. Om man bortser från
ännu en. Skilde 1,2 mil för att
hon skulle bli affischen. Den om
Sveriges närmaste stad. I sex år hade
de känt varandra. Nu var han skild.
Hennes före detta manliga kollega.
Där satt de då, 18.30,med varsin bil,
parkerade invid. Han hade förstås
avancerat. Var nu chef inför de kollegor
de bägge arbetat med i flertal år. De gav
varandra ca tio minuter var för
presentationen.

De kunde konstatera att 4000 kronor
skilde deras tillvaro från varandra.

Människors skillnader. Han tog hennes
hand ömt. Hade haft svårt att sova
sade han. Log nedåt. Hennes frågor
och svaren om en verklighet han
anade legat mycket gömd.

Visade upp villan hon aldrig satt sin
fot i tidigare. Trots alla historierna.
Dagligen. Om kvinnans brister och
hans omättliga otillfredsställda behov.

I soffan frågorna om han
trodde han skulle blivit lyckligare.
Där han satt nu. Även det ett svar
om den där verkligheten de bägge
nog anat legat mycket gömd.

Han svalde. Nu som då. Om
hur han inte vetat om han överlevt
om det inte vore för henne. Kollegan.
Hennes tydlighet, öppenhet och den
där värmen. Hur hade han egentligen
överlevt utan den.

Hon frågade honom nu mycket tyst
mycket ömt om det på allvar
inte bara varit en massa strunt.