Betraktade som ovanifrån hur livet
föll och inte kunde byggas upp.
Det var försent och nu tvingades de
krypa.

Det knakade invid gatorna. Med ring
på fingret, ännu man. Det värkande
brusandets början var ett minne.

Vill inte se dig mer. Har
du snackat med morsan, syrran.
Nervöst men där fanns ännu hopp.

På en bänk hos skönheten. Hos livet.
Hade garvat högt. Det där besynnerliga.
Så blandat med styrkan.
Skönheten. Hur hon lät sig älskas
mellan frågorna hon anat svaren
på. Synliggjord.
Då allt låg i dager. Denna dörr.Hennes
allvar. Frågande oklara
meningar. Om hur det egentligen var
menat. Du är hård du. Just så
sade han. Ångrade sig fort.

Hon var det mest unika hans liv trätt
kring sin åldrade kropp. Han slirade
och reste
sig sakta upp. Lämna mig kåt ut i
bara helvete. Hennes svar så där
obekymrat roande. Svar på tal.


Det är väl det minsta någon som du
varit tvungen klara av.

På vägen hem till hyresrätten såg
han sin son i något ljus som glimtat
till. Alkoholistsonen. Den känslige.

Livet slirade i stunder. Offer med
ett löfte. Ett som äntligen var känt.