De kvardröjande stegen

I dem där längtan anas än

Hur de står vi trösklar drar sig kvar

än. Hur våra trådar kan gå av,
av
farväl. Som om människan
den lilla inte tröstat knyttet,

detta lilla egna barn.

Tiden blöder av strukturer där andning
sakta upphör,

kippar osedda, bakom stelnad vägg,

möten av synlighet blir konstgjort

för trots svaren har trollspöet lagts
i en låda, märkt Filippa,

I något europeiskt skatteparadis ligger
högar av människors prislappar

omvandlade till värdepapper


Marionetter sitter i stängda rum
och låtsas tala människa till
människa

ännu omgärdade av åttiotalets
virkade dukar om solidaritet,

ännu de där affischerna, längst in
i den effektiva luktbortsprayade

wc:n till för det kollegiala. Hon lämnar
vingarna av en spindel kvar i de
där rummen. Som om hon ännu trodde
att hon kunde klona om oss,


se oss stiga ut med blod i blick
i något slags nyvaket Palmeland