Igen en lång ensam grå vinter
torde snart vara över!
Solen stiger upp redan i fjärran
i synrandens vänstra sida.
Snötäckt havsvidd badar i solig gryning
På natten var smällkallt i skogen,
på morgonen täckes allt in i kalla dimslöjor,
gör robust i givakt stående tallar mjukare!

På denna soliga köldmorgon kom jag ihåg
årtusendesskifte. Jag gick i pension.
Kommande års förväntningar var
leende, soliga. Det gick annorlunda!
Iskalla var frihetens första meter. Vi var
nära att omkomma i bilkrock. Men livet fortsatte!
En undsättning. Du behövs ännu, sade de?

Jag anade inte att sådant kunde hända!
Det tog inte länge. Mitt saldo blev
tre sorglösa pensionsår. För tio år sedan
var jag helt frisk. Därefter kom
motgångar och bekymmer, som serie-eld!
Slag kom från varje håll, föregående hann
man inte väja för, när det nästa redan kom.

Min sons drömmar skingrades som agnar
för vinden i New York , 110901. Min värld rasade.
Jag insjuknade av sorg. Fortsatte med möda.
Min kära insjuknade. Droppen var att vårt livs sol
Sasha-vovve insjuknade, döden fattade dess hand
och tog den med. Jag var tvungen att acceptera.
Jag var mol allena. Sorgspelet var nu komplett.

Jag har repat mig mentalt. Livet ensamt, förut
så givande, nu så skört, linkar. Min vitalitet,
min fysik har fallit oroande.
För mycket har gått på tok.
Livet utan nöjaktiga mål slösar med energi.
Halmstrån att gripa efter finns ont om.
Förluster kompenserar ett par tre
ännu levande vänner!

© Heikki Hellman 2013-02-24