Jag inträder
området.
En tydligt
markerad plats.
Öppnar grinden.
Lugnet.
Träd,
regn
får dem att leva.
Här kan ingen
nå mig.

Jag
glömmer inte.
Varför jag
är här.
Jag lever.
Idag ska jag
göra det.
Nu ska jag
göra det.
Jag är
snart där.

Elden behöver
syre,
mellanrum,
pauser.
Då stiger den
mot skyn,
som vinden,
okontrollerad.
Tillfällig.
Vacker.
I gnistan finns
värmen,
och det flammar
åter
gång
på gång.

Askan är lugn.
Den sansar sig.
Vi eldar inte
med ved.
Vi brinner.
Oss.
Och våra
gamla,
farliga,
ord.

Glöden pulserar.
Glöden med sitt
vågmönster.
Glöden bevisar
återvändons
omöjlighet.
Jag lämnar...
Det.
Stänger grinden.
Integrerar mig.