träden som piskar mot min kind. blodet som sakta rinner längs med dom upprivna knäna. rädslan som stiger och utvecklas till ilska, jag fortsätter springa tills jag kommer till detta ovanliga stup mitt i allt är det ett stup jag vet inte vad jag ska ta vägen men jag vet en sak, jag ska inte tillbaka till all skit jag är trött på det nu.
jag tar sats och jag..
jag vaknar upp kallsvettig och livrädd och känner hur min kudde är blöt jag torkar bort mina tårar sätter på mig kläderna och drar på mig ett falskt leende så att alla omkring mig mår bra. men frågan jag ställer mig varje dag gör dom lika dant eller är jag ensam om att må såhär? jag funderar på det varje dag. skolklockan ringer och jag tar på mig kläderna. jag går i skogen på väg hem och kommer till stupet jag nyper mig i armen och säger vakna nu men detta är ingen dröm.
jag hoppar och den lilla sekunden jag var i luften var mitt leende på riktigt.