I

Jag rör mig innanför skalet -
det blossande ångestskalet.
Tusen människor finns därute -
bara jag finns i skalet.
---

Förvillande röster - klara tankar.
Hör du kluckande sjön. Mystär -
var inte så säker: Snart är du här.
---

Resan gömmer sig i kruset
och utanför står jag
bävande som borgen
i nattens glömska.

"Woke up with this feeling of urgency"
ändå utvilad...
---


II

Till slut!
rämnar himlen och himlarna framträder
Ett litet barn syr ihop dem.
Vi börjar om igen.
---

Resan i hösten har börjat.
Försöker finna motivationen, glädjen, espriten.
Men det är som att dessa höstlöv tagit med sig alltihop.
---

Stillatigande väntande på jordens undergång -
sittande, mitt i ropet
mellan vänster och höger -
vilsegången mitt i den påstådda grönskan
i huvudlös avsaknad av tröst och förtröstan...
---


III

Slutligen den rytande stormen.
Gåtor rör mig inte.

Suckarna har brunnit inne.
Profeten med svärdet,
smeden med släggan -
Världen i hemlig maskopi.

Den rytande stormen rör mig inte.
---

Porten fylld av skräp -
rensa den,
så att mästaren kan komma in!
---

Röster av krig - stridande
fyller kogern med glimmrande skimrande pilar.
Jag väntar på min Fars svärd -
när skall jag gammal nog få bära det?
Ej som släktklenod - men blodigt bruka det
till strid!
---


*


IV

This winter tune is made for me.
Look, over the barren hills I come,
in the rock-firm stone my name is written.
Even though the way is broken,
I´ll open the gate and ride the beast
among the ruins

It´s almost three days left
(but I´m already ready)
---

Sluttömd.
Och trött på att försöka jaga skuggor,
jaga tecken i de dolda kamerorna.
Jag står med huvudet i vattenhinken
och väntar på att någon skall tala om
för mig vad jag skall göra.
---

En gammal man med rullator går runt och delar ut lappar.
Den förste mannen som får lappen ler konstigt,
jag tänker det berör väl inte mig.
Inte lång tid går så styr han plötsligt kurs mot mig.
Jag försöker backa men nu står han här och räcker mig en lapp.
Jag tackar artigt.
"Vad ska man göra för att gå förlorad? Svar: Ingenting."
---


V (Holst: Planetsviten - Saturnus)

Slumra du ros - res ner till skuggornas rike
men försiktigt! Väck inte vilddjuren som sova därnere!
---

En lampa tänd i hallen,
soppa på spisen.
Varje dag som jag vänder mig i sängen,
varje natt jag går ut och tänder -
EN röst jag saknar:
den som väcker mig ur drömmen.
---

Tystnaden är ett faktum.

Men vad gör vi med leran i våra händer
medan vi vistas här?

Människa vindpinad,
att vara i vålnadens händer.
Finns där en räddande bro?
---


VI (Uranus)

Mannen i krigstonen väntar
på dina händer.
Har du så bara en klase med druvor
så är det säkert välkommet.
---

Så stannar jag här i skuggornas rike
räcker fram mina händer i ljuset
Det är allt som krävs för att fånga de tusen:
Ett par tomma händer i ljuset.
---

Jag bär en skugga som mitt barn
Det är ett vittnesbörd om ljuset
Jag är i skuggan men ljuset är i mig
på Domens dag ska allt bli uppenbart.
---


**


VII (Pärt: Fratres, Sklar: Jehovah Jireh, El Shaddai)

Vinterrosens tystnad. Står i den kallaste vrån -
där mellan granarna, där snön dröjt sig kvar.
---

Vilsen är jag inte - en brinnande ros jag bär i min famn.
Var du en lågande knopp en gång; nu är du min
Sluter dig tätare än förr till mig:
Brinn, för Guds skull, brinn och låga, min vän!
---

Jag söker fortfarande ordet.
Ordet, som kan ta mig över djupet,
möta varje människa som min vän,
som slungar mig ut ur boet:
Skrikande, jublande över avgrundslika vidderna -
och som inte stannar där
pendeln möter noll
men fångar mig - för mig, o under!
upp på det mörka berget: Andra sidan, andra sidan!
---


VIII (Albinoni: Adagio, Debussy: Syrinx)

Den sista sommarvinden drar försynt över kullarna.
Jag stannar upp
ett ögonblick
och låter sedan tankarna åter fara vidare:
Det är vid denna tidpunkt på året
vandringsmannen förlorar sitt (käraste) beläte vid bäcken
glömsk av allt annat än färden
drar han vidare -
med kompassen inställd mot solen
och stegen ställda i vinden
---

Snön, som övertäcker världen,
återvänder inte.
Tassavtryck och sulavtryck pressar
Vita röster skimrar, skriker
och själva djurets tyngd
ligger samlat i en sten, strax ovan
jordens själ

När jag återvänder dit på morgonen
just när solen vaknar
finns inget kvar:
undanrullade ligger alla tankar -
utan sammanhang -
förgjorda, i ett enda andetag.
---

Det finns inga vägar, ingen tystnad.
Tankarna går vill i världens villmarker
med nöd och näppe undvikande varje vägvisare.

Kommer jag till korsningen, ser jag himmelskorset.
Ikullvälta troner, slagna härar skulle inte ha drabbat mig mindre...

Det blev ett spjut - om jag bara visste
vilken ände som är den rätta
Jag går i korsningens ljus
gråslagna moln rullar hastigt förbi -

Jag fattar tag i himmelsspjutet - det fallna
och jag reser dig upp ur jorden:
Om så för sista gången - säg mig vart vägen bär!
---


IX

Det krossade brunnslocket -
det utan ljud.
Därför dansar jag ännu,
därför tar jag hösten och vinden i hand,
träder i ring och låter lövvirveln slutas.

Det sägs att när man färdas i vinden
är det lätt att fångas
i en spiral.
Man hänger upp
sitt bälte i luften
och låter luften rusa in...
---

I hans järngrepp, i hans dans -
men inte till döds.
Tvärtom - för liv.
---



***



Mister, mister -
no seas are yet open
and all the harbors are closed
go get yourself a flute on the market
a cute little flute
for five dollar each

I hear what you´re saying
but I can´t get my eyes
from this mind-blowing heaven
and in my dumb-strucken silence
I rather waiting the gate to be opened