Du glömde den.
Klätterväxten i ditt rum
sökte näring.
Inte mycket,
en bråkdel av duschvattnet
du förbrukar
varje dag.

Ni hade lång ögonkontakt.
Upptäckte varandra.
Er själva.
Såg sidor ni hellre
velat glömma.

Öppna ögon vill slutas
slutna ögon vill
sluta.

Torra,
förskrumpnade,
nära inpå
pulvriserade
löv
faller;
täcker golvet.
Solen lös aldrig
på jorden.

Ni gjorde motvilligt
det som behövdes;
separationsångesten,
ligger
sida vid sida
mellan atlanten.

Törsten släcktes aldrig
på jorden.
Det glömde du
när munstycket
spolade bort
din ånger
spolade bak
minnen.
De var så påtagliga.
Nära inpå.