Resan var lång till hennes elfenbenstorn.
Mödansfull. Mödansvärd.

Så satt jag i det monotona bruset
och kände av det jag kallade
frihet
besudlas.
Jag ville bona in mig.
Visa att jag var där.

Så var hon borta. Det blev tomt,
all färg hon hade trollat fram
till soffan, klädstället, sängen,
de prydligt upphänga smyckena,
sminket,
försvann.
Jag var där men inte där,
kunde inte vara där
utan henne.

Jag satt fast i isblocket
på hennes glasbord.
Gled.
Signalerade min klaustrofobi.