Jag har en parabol riktat ut mot Lyrans stjärnbild, dit Aniara for. Jag lyssnar men uppfattar ingenting. Inte ens det minsta brus.

Jag har en tubkikare monterad framför mitt hus. I den ser jag vårens första ejdrar på fjordens vatten. Och deras röster når mitt öra.

Jag hör den gulfjädrade sparven trotsa köld i sin sång.

Och nere i husfotsrabatten, där blommar det starkt av dom som gäckar vinter.

Till sist, genom vanlig fast telefoni klingar rösterna av barnbarnens ögonglitter.

Och jag, en pappa, en make, en farfar och en morfar, jag insuper om morgonen
stilla doften av kaffe.