Brustna hjärtan sover inte
sa en klok dam till mig en gång
när jag fortfarande målade himlen
i regnbågsklara färger och
ovetandes tittade rakt in i solen

Hon försökte tala till mig
likaså alla dikterna och böckerna
filmerna med olyckligt slut
aldrig förenades pojken och flickan
jag log mot himlen med alla moln

Skakade huvudet nickade freniskt
jag förstår vad du säger, brustet, aj!
medlidande och förstående
klart jag förstod hur det kändes
men damen log inte längre

Doften av vår så kall och klar
kunde fortfarande beröra sinnen
klara färger kom fram efter vintern
och mitt hjärta tog jämna skutt
för varje andetag du tog
ett steg närmare mig och bara ett till

Damens ord pickade hjärnbalken
envist stötte jag bort och blundade
när du sa att det aldrig skulle gå
och min kropp den strejkar
bort bara glöm snälla förträng

Fast med en rännil av torkade tårar
ristade i naivitetens skinn
i den unkna luften av insikter
vet regnbågsmålaren också
att brustna hjärtan sover inte