vad som egentligen hände, vet jag inte. men någon form av besök var det. och eftersom jag trots allt har lite svårt att tro på gudomar och annat utomjordiskt väsenslikt, får jag svårt med förklaringen.

men jag tror på nervsystemets outgrundlighet hos en människa, på dess enorma komplexitet, och att man definitivt kan ha upplevelser, som faller utanför de vanliga ramarna. kontakter och samhörighet mellan människor kan finnas i osedda, okända dimensioner. man kan känna sig som förenad med en miljö eller en situation och liksom gå upp i den. försvinna.

nu satt Ingmar framför huset i marssolen. vintergäcken vrålblommade vid husfoten. fjordisen hade gått upp. snart kunde man vänta sig trastsång. ändå satt mannen där huvudhängande. det fanns saker som tyngde honom. han sökte hjälp i sitt inre. men tycktes inte finna någon.

så satt han länge.
men genom hans huvudtystnad trängde plötsligt arga rop från havstrut. deras grova röster väckte något i mannen. till fåglar hade han ett särskilt förhållande.
"de varnar för någon som är större än dom själva" tänkte han och lyfte huvudet.
spanade ut över fjordens öar. grep kikaren, som han ändå hade med sig.
och där, över Kälkerön, minst en kilometer bort, cirklade en havsörn, utövande sitt majestät över landskapet.
"det är en vacker syn" tänkte mannen, "trots att den är såpass långt bort".

efter några minuter förflyttade sig örnen åt nordost och kom närmre. tog några varv över Valön, den som ligger närmast i utsikten. stod där på uppvinden, nu på ett avstånd av fem hundra meter.
och där, efter någon minuts seglande, bestämde sig örnen för att dra iväg. Ingmar kunde förstå det av hur örnen ställde vingarna: de liksom dras ihop mot kroppen, förkortas, men står kvar i horisontalt läge, när örnen i en långsamt fallande bana börjar glida iväg. farten blir snabbt hög.

och nu kom örnen rakt in i kikaren, rakt mot mannen på trappan. den kom närmre och närmre och närmre. till sist var den rakt ovanför huset på kanske trettio meters höjd. Ingmar fick luta sig bakåt för att kunna se bra.

"så häftigt! en örn så nära!"
men örnen försvann inte. den stannade upp. tog ett varv. sänkte sig ner och tog ytterligare två varv över hustaket, nu bara på tio meters höjd. den fick inte plats i kikaren. mannen kunde se in i örnens öga. örnen såg hans. mannen såg solen blänka i fågelns fjädrar och hur de yttersta vingpennorna böjdes upp av vinden.
"herre jesus, vad vackert!" mumlade Ingmar och han kände hur tårarna fullkomligt forsade ner över kinderna.
"vad är det du berättar för mig, kära örn?" tänkte han samtidigt som fågeln vänder och i snabb flaxflykt avlägsnar sig åt samma håll varifrån den kommit. försvinner bortom Valöns krön.
borta.

"Ja, vad var detta?" undrade Ingmar. "Här fanns inget byte för örnen. Ingen termik att segla på. Här fanns ju bara jag".

"Havsörn är din totem" sa en god vän, när vi talade om saken.
"Det var lillasyster Iris, som hälsade på och ville göra dig glad!" sa barnbarnet Veronika, nio år, senare, när jag berättade om det som hänt.

Ingmar vet ju inte, förstås. "Men nog kan havsörn få vara min totem, alltid" tänker han och ler.