Man kan tänka sig
att hans sätt att se på mig
är präglat av
en lång
uppväxt, som kanske
också inneburit… ja, jag vågar inte
tänka tanken
på vad den kan ha inneburit
men det sätt han har
att se på mig
underdånigt
och liksom avvaktande
som om jag skulle vara den
som sitter på makten
och han
är den som har att utföra
mina befallningar, ja det känns
verkligen exakt så
när han står framför mig
med sin luggslitna uppsyn
därför att han inte har förmågan
att ta hand om sig själv
inte har förmågan
att vårda sig om
sitt yttre
och
som sagt
det där sättet
att se på mig
för att fånga min uppmärksamhet
det måste bottna i någonting, en sjukdom
av psykisk natur, på annat sätt kan jag inte förklara det
men vad den sedan beror av kan jag inte säga, kanske ingen kan säga
inte ens läkarvetenskapen, de medicinerar bara bort
problematiken, för samhällets bästa, kanhända
ser till att patienterna
förvandlas till zombies
och det är
helt klart
en zombie han är
just nu
bakom sin bönfallande blick
och jag tänker bara att måtte han gå strax
måtte han lämna mig ifred jag har inte kraft att
ta hand om honom jag har inte kraft att se till att han
blir nöjd det kan inte vara min sak att hålla hans humör uppe
visst han står här framför mig just nu och ber mig om saker och ting
han ber om min uppmärksamhet han säger att han vill framföra ett stycke som han skrivit
och egentligen är det han som skrivit henning mankells och leif gw perssons alla böcker
det är fria fantasier i hans huvud såklart men han säger det som om det inte rådde minsta tvekan han är Sveriges störste spökskrivare, det är hans uppdrag och talang, fria fantasier
såklart, men det kan jag inte säga till honom jag tänker
måtte ingen annan i närheten höra
det låter helt galet alltihop
och nu måste jag
säga åt honom att gå
fast på ett snyggt sätt
inte så att han tar illa upp
för det är inte min avsikt
att såra honom
han är ett stort sår redan
hela han, som varat sig, torkat
och jag måste få honom att förstå
att det inte är lönt att komma hit, till mitt kontor
att jag inget kan göra för att hjälpa honom, men jag vet faktiskt inte
hur jag ska lägga orden, det enda jag vet är att han
kommer att stå här
intill mitt skrivbord
och fråga om jag har tid för honom
i nästa vecka
och i veckan därpå
och i veckan efter den
och i säkert alla veckor under innevarande år
och förmodligen i veckorna under kommande och följande år också
för det är samhällets sätt att ta hand om de sjuka idag
de ska inte institutionaliseras
de ska ta hand om sig själva
mitt uppe i sin egen misär
och hans ögon
om de inte redan gjort det
kommer långsamt
att slockna
inte så mycket på grund av mig kanske
inte så mycket på grund av vad jag säger
för det är inte väsentligt, kommer aldrig att tränga in i honom
men på grund av det sjuka i honom, som gör honom till den luggslitne han är
och alltid har varit, det sjuka, som ingen, läkare allra minst, kan förklara