Liv utan krav - finns det?

Bunden som hunden är jag av formen. Jag kan fråga mig varför. Den stränga formen får mig att tänka och omforma min tanke vilket tydligen sätter fart på en slumrande kreativitet.

Vill hitta en friare form som till exempel novellen. Men den kräver tid och koncentration, som fattas för ögonblicket.

Mina språkstudier har gett mig språkligt självförtroende. Nu känner jag mig mer tolerant när det gäller uttrycket. Inbillar mig inte lika mycket. Nu ser jag klart om en mening saknar ett innehåll och kan raderas.

Kärleken har ställt till det. Varje dag pratar jag säkert bort mycket av det som jag skulle kunna uttrycka i skriven form. Så är det, allt har ett pris.

Självförtroende och självkänsla är som bekant inte samma sak. Min självförtroende knäcktes tidigt. Bristande självkänslan trodde jag ingen kände till utom jag själv. Därför har jag genomskådat mitt ständiga behov av bekräftelse. Jag vet idag att jag duger men jag måste parera min bristande självkänsla. Ett sätt är att tala om den.