Jag sprang förbi betonghusen. Det var som en labyrint men jag visste precis vart jag skulle. Hade varit där så många gånger. Våningarna böjde sig över mig, jag var inte rädd. In genom en portdörr, upp för trappor, längs med en korridor och in genom en sista dörr.

Jag kom på dig.

Kan inte andas. Ramlar ut samma väg som jag kom in. Plötsligt är det du som skriker på mig. Du spottar ord, de träffar mig trots att jag gömt mig. I ett stadigt grepp håller du fast det som ska vara jag.

Det finns ingen som jag.
Du kommer aldrig hitta någon annan.
Jag är den enda för dig.

Ditt bröst är min måltavla och jag lägger slag efter slag. Får ont i mina knytnävar. Du hörde mina tankar och avslöjar dem genom att ropa ut dem rakt i mitt ansikte. Jag vet att du är den enda, att det bara är du.

Så jag ger upp. Min kropp är svag i din famn. Jag ger upp, för jag vet att du är den enda. Jag är fast.