Hon stod ensam ute på däck

med blont svallande hår

Så skör och sorgsen i blick

hon tittade ner i det djupa blå

I handen höll hon en ring

med en gnistrande diamant

När tåren rullade på kind

ringen ur handen henne slant

Den föll ner mot iskallt hav

tills den bröt en våg

Hon följde vaksamt glimman

Genom tårar allt hon såg

Då ringen gungande sjönk

från sida till sida ner och ner

som dansandes en vals

i taktfast bröllopsmanér

Det föll ett irisregn

ur hennes ögon blå

som vattnade havet

mot djupet av det blå

blått

mot

blått

droppe för droppe

droppe mot droppe

salt

mot

salt

ur hjärtats djup

mot svärtans djup

Till havets vilda brus

vid relingen hon föll på knä

med en röst så tyst och ljus

hon sakta viskade

Farväl