Det skrivna det vi skriver det mitt
jag försökte fånga. Det jag ännu
önskar. Det är en knapphet och
en brist ur och i något saligt.

Bilderna är vridna.

Som när hon tänker på hon som
förkroppsligar de riktningar hon
avskyr. Är ett starkt ord. Som deras
diskussioner om det indelade. Hennes
då, försvarande av det moraliserande.
Behovet av att dela upp. Utan det finns
inte jag och inte du. Men det är något
där som är likt deras diskussion om
den store. Hans lilla rädsla för att spela
kort med stor insats på påskafton.
Vi gick på promenad. Längs med
bekanta gator. Han lyfte kassarna och
jag ingenting. Annat än mina tankar
mina känslor.

Du tog exempel på någon kvinna
som var livrädd för kortspel. Uppvuxen
i en familj där de drog för gardinen
vid bus med leken" finns i sjön"

Jag tänkte på vad jag tänkte om din
Gud och hur jag trodde du såg på min.
Sade något lite. Uttråkad. Du hade
analyserat mina känslomässiga dilemmor
i bilder jag sett vaga tecken ur. De
intellektualiserade. De utan empati.
De ytterst sett farliga. Jag frågade dig
och samtidigt försvarade jag mig.
Vargör säger du inte något direkt
svarar du mig. Du som känner mig.
Men bara delar av mig. Tänker jag,
utan att säga det till dig.

Över det som sker hänger hela tiden
en bild av en kvinna jag aldrig kan
bli. Hon går på gator i någon slags
kappa gjord av lin. Som om någon
satt en himmelsk gräns där. Det
har med något djup, en skärva, att göra. Den
handlar om min farfar. Delvis.

Om ett liv.