Redan medlem?
Logga in
Dina känslor avtog.
Smärtsamt tom
likgiltig och
tyst
inombords
Van vid skrik
och gråt
Van vid
att det rev och slog
Du skövlade en skog
med din ångest
Men en dag
tystnade skriken
Kvar satt du
med paniken
med känslan av att
inte
känna
någonting
Hur det kunde göra mer ont
när allt känns tomt
kommer du nog aldrig
att förstå
Hur smärtan avtog
men ökade ändå.
Och skuldkänslorna
slog på.
Skuld
över att inte känna igen
de runt en
Skuld
över det svala intresset
inför de man alltid
älskat
Du trodde du dog
när dina känslor
avtog
Men du levde vidare
som en andedräkt i kylan
ett moln man vill undvika
men måste gå igenom
för att komma dit man ska
Ditt skal levde kvar
men jag undrar
vart blev du av?
Du som hade så mycket
inombords
att du slog sönder en skog
av
desperation.
|
Nästa text
Föregående
entusiasm |
