I natt drömde jag att jag var omgiven av mina rädslor:
min framtidsoro,
rädslan för att misslyckas,
rädslan för att inte bli älskad,
rädslan för att inte förstå
meningen med livet.

Rädslorna dansade i cirkeldans runt mig
tjutande, vrålande,
med vulkanröda ögon
och kroppar av brinnande lava.

Jag blundade och tänkte på koltrastens sång
och de sjungande körsbärsträden
i barndomens trädgård.

Det blev tyst, alldeles tyst.

En kvinna klädd i solstrålar
med en krans av stjärnor på huvudet
uppenbarade sig vid min sida.
Hon lade sina händer på mitt hjärta,
svepte mig i sitt ljus.

Jag var inte längre rädd.

© Laura Popa

Dikten ingår i diktsamlingen "Som en meditativ chaconne",
Adagio förlag 2012.