Mormor bar det anslående namnet Maria Karolina Axelina Magnidotter, men kallades för Maja. I december 1902 reste hon, 16 år gammal, ensam till Amerika. Familjen hade kontakter där, och hon blev säkert mött på kajen i New York, så det låter nog mer avancerat än det var, men ändå. Hon fick arbete som barnjungfru hos en familj i Chicago, och tiden gick. Maja stannade i åtta år, sedan reste hon hem och hälsade på sina nära och kära.

Men i början av 1912, efter ett år hemmavid, var det dags att återvända. Ångaren från White Star Line var alldeles ny, och skulle avgå från Southampton i början av april.

1912...
ny båt...
Southampton...
namnet slutade på -ic...

Men eftersom jag sitter här och skriver så begriper ni nog att det var med Titanics systerfartyg Olympic som mormor den 10 april 1912 efter sju dygns resa anlände till Ellis Island, New York.

Fem dagar senare förliste Titanic.

I immigrationsrullorna från Ellis Island kan man bl.a. läsa att Maria Karolina Magnusson (det för amerikanerna obegripliga och outtalbara "Magnidotter" hade fått stryka på foten många år tidigare) var 5 fot 6 tum lång, med brunt hår och blå ögon, var läs- och skrivkunnig på både svenska och engelska samt hade 50 dollar med sig i kontanter. Hon var, framgår det, på väg till sin gamla arbetsgivare, Mrs Larsson i Chicago.

Denna gång blev dock vistelsen inte så lång, för ganska snart träffade Maja mitt i storstaden en kille hemifrån, en som otroligt nog kom från grannbyn. De kände varandra från barndomen, de hade ju gått i skolan tillsammans, även om Albert, som han hette, var ett år yngre än Maja, som nu var 26. Albert, som kom från en sjömansfamilj, hade redan i tidiga tonåren gått till sjöss och vid det här laget jobbat sig runt jorden några gånger, men försörjde sig nu på diverse påhugg i Chicago innan han tog sig bortemot västkusten för att hitta någon sjömanshyra igen.

Även om vi inte vet något närmare om parets tidiga samliv berättar kyrkböckerna att de gifte sig den 2 februari 1913. Brudklänningen lär ha fått vara väl tilltagen, för Maja var i åttonde månaden. Hon reste hem med Scandinavian America Lines atlantångare S/S United States, men den 8 mars, mitt ute på havet, var det dags. I kyrkboken står följande om min morbror Torsten under särskilda anteckningar:

"Modern nedkommit å emigrantångaren United States då hon befann sig på Atlanten tre timmars resa väster om Skottland". Barnet mådde dock bra, växte och uppnådde i sinom tid 96 års ålder.

Efter detta reste mormor inte mer utomlands, möjligen besökte hon Danmark någon gång. Albert och Maja fick ett långt och, tror jag, ganska lyckligt liv, visserligen med hårt och strävsamt arbete men med många barn, av vilka alla överlevde till mogen eller till och med mycket mogen ålder. Min mamma, som var näst yngst, berättade att Maja, när hon stoppade om dem för natten, alltid hade samma fras när hon släckte: "good night, sleep tight, and don't let the bed bugs bite", precis som hon önskat sina amerikanska skyddslingar.

Men hade mormor inte bokat biljett på rätt båt 1912 hade denna historia blivit mycket kortare...

* * *

Ett tillägg:
Min morbror Birger har bidragit med en upplysning som gör historien ännu mer fascinerande: Maja hade faktiskt köpt biljett till Titanic, men eftersom hon kom till Southampton flera dagar tidigare än beräknat och gick där och hade tråkigt, bokade hon om.

P.S.
Tro förresten inte att Albert, den nyblivne maken, följde med tillbaka på samma båt som sin höggravida hustru. Det kom ju inte på fråga att slösa pengar på en passagerarbiljett till en fullbefaren sjöman. Han hade förresten inga planer alls på att resa hem till Sverige, han hade ju just kommit. Nej, Albert fortsatte via en släkting i Kansas till västkusten och slutligen till Alaska, där han jobbade i kustfarten och fiskade lax i Berings sund. Han kom hem efter sex år, 1919 (Första världskriget kan nog ha haft med det att göra också). Men han kom hem, och de fick ytterligare fem barn, denna gång i tät följd. Så gick det till på den tiden.