... och med den självklarhet
blott du fylla rösten kan
försöker övertyga mig som man
att de trauman och otäckheter
jag upplevt och upplever
beror helt och fullt på
att jag inte ser verkligheten
så som den är i realiteten ...

Då föds en liten 
envis och numera
rätt så innerligt sliten
undran till liv inom mig ...

- Säger du det du säger
för att på ett konstruktivt
och handfast sätt lugna mig ...

... eller säger du det 
så som du gör
för att hålla verkligheten
när den känns för svår
för att du ska kunna ta dig den till
helt utanför 
och tillräckligt utom räckhåll
för att den inte ska riskera att beröra dig?