Jag vet inte hur det kommer sig att stjärnorna flämtar eller varför mina andetag tycks svårare. Bar jag bort en liten snödriva i min hand och såg vårsolen glittra i vattendropparna som följde min hud.

Såg jag svanarna komma i sträck häromdagen när jag hängde tvätt. Berättade jag aldrig för dig hur jag bara stod där i en sen vår och log. Eller hur jag kände skärgårdsvinden smeka mitt ansikte, kallt och varmt samtidigt. Hur försiktigt vitmossan kikar fram, bara för att bli uppäten av rådjuren.

Skrek rävarna häromnatten och jag undrade över livet i stort. Hur små vi är i allt det stora vi är, du vet när tankarna för oss bort överallt och samtidigt.

Vill jag bara älska dig och det verkar som det svåraste av allt. Tänk om vi ändå kunde vara som lakan i vinden, en doft av liv och inget mer. Är vi människor och det gör det så komplicerat på en gång, tror jag som så min älskade;

att vi flyr i sträck utan att veta om det.

Följer jag nu min magnetiska pol och tar mig ditt livet vill, rena instinkter baby. Inget mer. Och är du där när jag landar, får du droppen jag fångade med min andra hand, den som glittrade längs min hud.