Det är så lätt att sätta sprätt på alla pengar,
det är så lätt att trampa snett vart man går.
Det känns så svårt, alltid så hårt att vara vis,
och att tänka sej för vadhelst man gör har ett pris.

Jag går runt i stan utan en plan att följa,
den här staden känns så stor
och bakom sorgeflor finns min själ.
I Vasaparken som har löv på marken
rastar en man sin hund.
Jag bara slår hål på tiden,
grubblar och lider stund för stund.
Stund för stund, varje stund.

Nej! Jag vill komma ut igen,
å titta klart, få en ny start igen.
Gud! Jag vill komma opp på nytt,
se på mej med kärlek från dej just nu.

Att stagnera nu det skulle ju va förödande,
hjälp mej att få pli på min melankoli. Hjälp jag drunknar!
Det är vargavinter å skidan slinter i mitt hjärta.
Jag bara slår hål på tiden mest hela tiden å det smärtar.
Det värker å smärtar. Det smärtar.

Jag é precis som ett litet barn
som inte vill somna än, fastän de é natt.
Det är nog mej till slut det hänger på,
om jag vill samarbeta å kunna veta vart jag står.

Jag vill komma ut i ljus,
ifrån min instängdhet som du vet spelar mej bus.
Gud! Jag vill komma upp på nytt,
till ytan igen och sen ända in till land.
Till Din strand.