Vilka känner vi som levt ett riktigt
liv i det som prövas kastas vi likt
vind mot vind

och jag tar emot er sade han. Jag
har sett och vi vi vet och du du
söker som besatt

Solen sken. Det var 2005. Hade luktat
till sig henne. Nu i det lilla huset med
den 8000 kvm tomten med allé. Där
satt vi och jag ville diskutera
homosexualitet. Det sade han med.

Det gick till en viss punkt. Så var det
i livet med. Sedan blev jag uttråkad.

Skulle din Gud tvinga människor att
hålla inne med sin lust. Den som blir
en del av vår identitet. Han svarade
något om att guden inte fördömer
människan, enbart handlingen. Förstås.
Jag gav mig inte. Flyttade min punkt
allt längre fram. Så du skulle leva i celibat
för din Gud om det stod i en bok att
dina drömmar, din längtan till kvinnor,
i grunden inte var frisk. Inte var bra.

Du är en enfald. Sade aldrig jag. Tänkte
jag. Istället var jag sociolog, kvinna
varm.

Lät honom vara. Lät mig prövas.


Vi sjöng i samma kör och han var
kär i mig. Det var det där med guden
stor. Han ville att mitt jag till honom
stod. Innan han vågade mig. Innan
han kunde klä av sina manliga gömmor.
De jag såg i tusental i någon frikyrklig
variant.

Det hela slutade med 50 meddelanden
i en mobiltelefon. Min lillebrors flickvän
i hot om polisanmälan.

Sådana likt du spottar guden ut genom
sin mun. Så lydde en.

Vi hade varit på krog en kväll. Snöret
Gud var medbjuden. Hade förstås hånglat
lite denna kväll. Denne man följt med
oss hem till brorsans tjej. Vi somnade
allihop i hennes jättelika säng.

Även Guds lilla dräng.