Hon tittar in i solen.
För att man gör så, om man är människa.

När hon reser sig och går in,
är hon blind på en punkt i ögat.

Efter en stund ser hon igen,
genom fönstret ser hon människorna.

Människorna är som myror i myrstacken som vaknar om våren.
Dom släpar hit och dit med förstenade utryckslösa blickar.

Dom släpar tvätt till tvättstugan, kassar från affären, ungar i vagnar, ungar utan vagnar, sopor från bilen, väskor till bilen.

En fågel äter på en annan fågel. En död fågel.

Hon står utanför allt det där
och betraktar människorna, och en fågel som äter på en död fågel.

Dom andra människorna är som myror.
Och snart blir dom uppätna av en fågel, tänker hon.