Om man beger sig till norra udden av Fuerteventura, ser man en färja, som avgår mot"Isla des lobos".När du går ombord räcker dig en gammal man ett reklamblad om en restaurant på ön. Efter 15 minuter går du iland i ett underligt landskap. Inga väger, inga fordon, inga hus. Bara svarta lavastenar. En stig leder längs stranden till till en åldrig pråm i vassen omgjord till flytande restaurant-pub. Jag klev in och blev serverad en hygglig spaghetti av en trevlig personal.
Tre eller fyra år senare återvända jag till ön. Färjan låg där. Mannen med reklambladen log mot mig och räckte över ett papper. Allt var som förra gången: lavastenarna, stigen, den gamla pråmen. Dörren stod öppen. Jag gick in. De fyra borden var dukade med vita servietter, fina assietter och blommor. Men ingen människa; inte en gäst, inte någon personal. Tomt!
Gick iland och frågade bland fiskarna. Fick då höra, att ägaren dött nyligen. (han var gammal och trött!) Hans restaurant skulle stå uppdukad och fin tills tre dygn efter hans begravning "Så att han skulle få tid att installera sig hos sin Gud".
Sedan skulle nog pråmen sänkas.
Nå, men mannen med reklambladen? Jo, det var hans bror, och han skulle fortsätta sitt jobb, tills han säkert visste, att brodern var väl intallerad.
Fiskarna nickar allvarligt; bjuder på ett glas honungsrom och återvänder till sina båtar.
Jag går långsamt tillbaka mot färjan. Det är mycket varmt, och lavastenarna andas ut sin hetta....Den gamle krogägaren skall i lugn och ro installera sig, och hans krog och pråm sänkas. Ja, sämre öden finns...
UE.