Nu var den här igen. Stegen krossandes
Atlanten. Nu igen. Bokstaven att
knyta tiden runt. Vira varje smutsigt
gruskorn med

Hon kröp längst in i stugans minsta
rum. Männen hade lämnat oss. Min
egna tröstat mig. Jag längtade efter
att se dess vilda blick släckt. Fanns
strån i dem jag tytt för länge sen

behövde
fiska utan oss. Spela deras spel som
vi runt oss.

Så var tiden runt ett gruskorn. Kunde
inte släcka allt men var allt.

Var i hans huvud när tystnaden lade
sina fingrar över tallarnas spröda
vila. När månen gungade hans trötta
lek till mark.

Väntade på varandra i tid av ovisshet.


Som två lekande barn på samma
slagfält.