Ni vet det finns en tid när det
känns. Lukterna i bilen. Allting
liksom bränns. Hans hår på bringan
sticker i näshåren fast ifrån
än en evighet. Man är i rummen som
man trott var dåtid. Tröstar honom om
och om igen. Ni vet som när vi ramlar

äntligen. Är den där kvinnan igen. Och
han ville bara få älska mig. Få hålla händerna
över den växande magen och bära mig.

ta oss hem.