Jag sökte dig aldrig, men det spelar ingen roll för jag fann dig inte heller. Du var bara som det gröna lövet på färd genom viden och på något vis var det framför mina fötter som du valde att stanna. Stanna och ge mig en kyss fylld av minnen som återupplevdes inom loppet av en sekund, sen var allt över.

Jag stod så stilla att en förbipasserande individ måste trott att jag varit med om något förfärligt. Eller kanske underbart. Jag vet inte för mitt ansikte kunde inte förmå att uttrycka en enda känsla i det ögonblicket. Kanske var det inte på riktigt? Kanske var det sommarnattens skenande fantasi blandat med det där nu tomma glasflaskornas innehåll. Nej. Det var på riktigt fick jag sakta intala mig själv om och om igen i vad som tycktes vara en evighet, det var du som från ingenstans efter flera veckor av tystnad gav mig den där kyssen mitt på stan en vardagskväll.

Jag lyfte inte blicken. Jag vågade inte. Vips så var ögonblicket över. Du var borta och jag tvekade när du gick. Skulle jag vända på huvudet och se efter vilken väg du valde och samtidigt ge mitt undermedvetna signalen att maximera de chanser som fanns att vi skulle ramla in i varandra ännu en gång denna natt. Men nej jag kunde inte tillåta mig själv att låta hjärtat gå den stigen. Inte ikväll. Ikväll fick hjärnan ta del av beslutet. Allt som krävdes var ett plingande ljud följt av ditt namn på min krossade skärm för att släcka den låga av stolthet som brann.