Vad vi än säger så är det kärlek som på något sätt kan spåras i våra ord. Allt vi egentligen pratar om är kärlek.
Samma gamla ämne bara med nya ord som på ett eller annat vi alltid sagts förut, sagts en gång för mycket. Vi tror att vi förstår att svaret finns uttänkt där framme någonstans och att vi snart kommer finna det på något simpelt vis. Men varför skulle vi när ingen annan före oss har lyckats förstå varför ett hjärta inte går att stoppa. Varför ett hjärta kan ta över en kropp och en hjärna som sägs vara så kolossalt skarpsinnig.
Vi tror att saker och ting förändras med tiden men egentligen har vi fel, det är bara vi som måste ta större och större steg för att få samma kick. Samma rus genom ett kallt hjärta.
Flytta ihop i en trång liten etta, skaffa barn, vara 15 år och hångla med en främling i parken, det är egentligen samma sak bara med nya, större kliv. För vi vill egentligen alla vara 18 år, känna friheten och rätten av att vara ung och testa det vi aldrig förut gjort, få vara dum och göra misstag som är befogade.
Vi vrider och vänder, tolkar och överanalyserar tills vi fantiserat ihop något bortom verklighetens gränser.
Försöker för att i världen att förstå varenda handling, rörelse eller ord från den som vårt idiotiska hjärta valt att slå för.